Nannys & långa dagar på förskolan

 
 
Låt oss ta det ännu ett steg vidar när vi ändå berört ämnet så mycket - detta var på omslaget på vår stadsdels tidning för någon vecka sedan. Nannys är ju en het potatis i Sverige där många skriker med stora bokstäver att om man inte hinner ta hand om sitt barn så borde man aldrig skaffat dem. (Ni kan läsa artikeln här)
 
 
 
 
Rickard har lyft frågan om en nanny ett par gånger sedan C föddes, just eftersom han har behövt jobba och jag har också velat småjobba emellanåt men då har jag sagt nej och tänkt att jag inte vill ta hjälp av något så extremt som en nanny - för att jobba. Tänk om detta är det enda barnet vi får, då vill jag inte slösa bort tiden med honom för att jobba och dessutom köpa in en person som tar hand om honom. MEN. Så fick vi ingen förskola under hösten som vi hade tänkt och jag hade tackat ja till mer jobb än tidigare, just eftersom vi hade tänkt att C skulle börja förskolan i oktober. Hur gör man då? Vi har ju turen, som jag nämnt en massa gånger tidigare, att det finns familj som kan stötta och hjälpa till men om man inte har det då? Ska det då vara "fult" att köpa in tjänsten istället?
 
Det blir ju vanligare och vanligare att vi flyttar ifrån vår hemstad och därmed ifrån barnens mor- och farföräldrar och många känner att de inte har en enda person i sin stad som de kan be om lite avlastning och hjälp ifrån för passning av barnen. I mitt fall har det handlat om jobb men jag tnäker även för att man ska hinna träna och ta hand om sig själv, vila, klippa håret, gå på dejt med sin man - you name it. Små saker som man faktiskt FÅR lov att tycka är viktiga trots att man fått gåvan av ett barn till sin familj. Jag vet vänner som har nannys just för när de ska gå på dejt på varandra och folk bli tokiga av sånt men har man ingen annan man kan be så anser jag att det är en bra lösning, för relationen måste verkligen få sin tid den också för att man ska orka. Och det är väl bättre att föräldrarna fortsätter vara tillsammans än att de inte fick dejta på 10 år? Jag tänker att det viktiga då är väl att man hittar en och samma seroösa nanny så att barnet får regelbundenhet i träffarna och därmed känner sig trygg och anknuten?
 
Likaså när barnen börjar förskolan, när det nu än må vara. I många fall jobbar båda förldrarna heltid och för några av dem är heltid dessutom inte bara 40h i veckan utan kanske 50-60h, är det bättre att en ettåring går i förskolan 40h i veckan eller kan en nanny som hämtar tidigare två dagar i veckan vara ett alternativ? Någon som återigen är regelbunden och anknuten - bara för att man köper tjänsten betyder det itnte att de inte kan få lika fin anknytning som en moster eller faster tänker jag.
 
Hur tänker ni? Har ni provat använda er av nanny?
 
 

Missyckad som mamma, dotter, syster, fru och entreprenör

Jag försöker vara en positiv person som tränar på att hitta balans i den där eviga livssnurran. Jag vill hitta de små sakerna i vardagen som gör mig lycklig och pirrig, jag firar allt - det kan vara att det är snö med glögg eller att det är måndag med levande ljus. Jag ser det lilla som firande. Jag vill att vardagen ska vara det stora göttiga i livet och helger och semesterar en extra bonus. Men jag vill inte leva för helgen eller semestern - jag vill leva för varje dag, timme och minut. LIVET är ju de där vardagarna och jag vill njuta av livet.
 
Att hitta balansen är något jag eftersträvar varje dag, vecka och år. När vi väntade Charles pratade vi mycket om att det kommer komma en liten krabat som självklart kommer behöva mycket av vår tid - vad skulle vi då ta bort tid ifrån för att få ihop livet? Man kan inte bara lägga till saker, man måste balansera staplarna eller tårtbitarna. När man får barn ska man dessutom lära sig en helt ny roll i livet - rollen som mamma. Och då ruckar de på de andra rollerna man har, om jag nu är mamma, hur är jag då som fru, entreprenör, dotter och vän? Man tänker innan att man vill vara så mycket samma som möjligt men självklart omvärderas allt när man får barn och varenda relation ska inventeras och hitta sitt nya jag. (Jag skrev om det och firo-modellen för ett år sedan här.) Sedan vill man gärna ta sig an sin nya roll på bästa sätt - man vill vara den bästa mamman någonsin och då blir det lätt att man får för sig att man ska vara den perfekta mamman, något jag också skrev om i mars. (Läs här) och sedan kom jag till slut på att alla måste göra sina egna prioriteringslistor utefter hur det passar just deras familj bäst - jag gjorde mina prioriteringar i september förra året (läs här om du också vill fundera på dina prioriteringar för din balans) men inser idag att jag måste nog sätta mig ner med listan och uppdatera efter nuläget, något jag tror jag ska göra först i januari/ februari när vi ändå vänt upp och ner på hela livet (flyttar till hus, jag ska börja jobba igen på riktigt, C börjar förskola, hitta balansen i pendlingen till Sthlm osv osv osv) och jag tänker göra en tårta för de stora grejerna likt den jag gjort nedan som kalllas "livsbalansen" men sen vill jag göra en som är indelad i smådelar i varje tårtbit också för att hitta balans inom varje område.
 
 
 
 
 
Isabella skrev ett så himla bra inlägg igår om energibudgeten som också satte igån mina tankar - för visst känner jag igen det hon inte alls känner igen, hur jag umgås med människor som faktiskt planerar utseendet på sina julklappar i år. Det var många bland hennes kommentarer som inte kände igen sig men för mig satt den mitt i prick av hur jag vill leverera varje dag som mamma, fru, syster, dotter, vän och entreprenör. (Märk väl hur mitt eget välmående inte ens var med på den listan men det försöker jag också få in genom vila, träning och skitTV). Hon är en klok kvinna, min vän Isabella. Hon sa till mig för någon månad sedan att istället för att faila helt på ett område så har hon sänkt sina krav på hela tårtan överlag - man kommer inte hinna med 100% av att vara supervän, superfru, supermamma, supertränad, superkock och superentreprenör så istället får man vara okej på alla de punkter varje dag och det är good enough. Jag försöker tänka så.
 
Men idag failade jag totalt i tankebanorna och kände mig totalt misslyckad på varenda punkt. Som mamma, fru, dotter, syster, entreprenör och vän. Och vän med mig själv.
 
 
Jag kände precis som denna skylten - som att någon annan håller på att ta över ägandet av mig och min kropp, hälsa och energi så att jag stängde ner. "VI HAR STÄNGT" sa kroppen och hjärnan.
 
Ibland blir det så, ibland hinner man med massor och ibland hinner man inte med något och ibland hoppar tankarna in och skriker till en att man är misslyckad.
 
MEN, nu har jag samlat mig, skrivit detta inlägget och inventerat i hjärnan och känslorna och försökt styra om dem. Det är bara dumma tankar och de har fel - jag ÄR inte misslyckad. Jag gör mitt bästa och det är bra nog. Så nu vänder jag denna dagen, mamma kunde söva C och stanna i lägenheten nu när han ska sova och jag har smitit iväg till ett café runt hörnan och äter lunch här samtidigt som jag jobbar istället. Jag ska ta revansch på de dumma känslorna och sväva hemåt om två timmar med flera sidor skrivna på kapitel 1 till min bok och en god lunch i magen. Så det så.
 
 
NU JÄKLAR!
 
Vill ni vara med och inventera livsbalansen med mig i januari/ februari?
 
 

MÅSTE alla dela föräldrarledigheten lika?

Okej varför inte lyfta även detta ämne som smög sig in bland kommentarerna för någon vecka sedan - det här med föräldrarledighet och hur man delar upp det. Jag står ju alltid för, som ni vet, att ALLA MÅSTE FÅ GÖRA SOM DE VILL! Varje lilla familj borde, enligt mig, själva få sätta sig ner och klura på vad som kan passa just dem bäst. Hela familjen såklart, allihop - vad är bäst för deras balans och vad önskar alla i deras familj?
 
Men då utgår jag ju självklart ifrån att man har den balansen i familjen att man kan prata öppet och ärligt kring ämnet och att man utgår ifrån vad alla vill, orkar, har möjlighet till och önskar - inte att man tvingas till det klassiska "han tjänar mer pengar och därför tar hon alla föräldrardagar fastän hon inte ville ha det så". Men jag är naiv nog att tro att det FAKTISKT inte är så för så många som det låter som. I många av de fallen spekulerar jag kring att hon gärna ÄR hemma mer än honom, och att han nöjer sig med lite mindre föräldrarledighet. Och om alla parter är glada och nöjda med det, vad är då felet i att göra så? Jag har all respekt för att man är olika sugen på att vara föräldrarledig också, i vissa fall kanske det är pappan som inte vill vara hemma så mycket och i andra fall mamman - det får ju också vara okej och att man LÖSER det bäst man kan och vill själva.
 
Jag vet att många politiker vill styra och ställa kring det här och att ni var flera som tyckte det var toppen med tvingad dela föräldrarledighet - 50/50. Just tvingande tycker jag sällan är bra, för vi ÄR ju inte alla lika så VARFÖR ska någon högre makt bestämma hur det ska delas upp?
 
 Foto av Lisa Wikstrand
 
Fick in några kommentarer jag ville lyfta:
 
"Jag ser fram emot den dag då vi har en individualiserad föräldraförsäkring, hälften var, precis som övriga socialförsäkringar är individuella. Inte förrän den dagen kommer vi få se en äkta förändring vad gäller det ojämställda land vi lever i. Självklart får alla göra som de vill, väljer man att inte ta ut sina dagar så är det den förälderns val. Ekonomiskt går ALLT att lösa. Så är det bara. Jag känner tex en man som var högavlönad och som valde att ta ett banklån för att kunna vara hemma med sitt barn lika länge som mamman. Han resonerade som så att många väljer att ta lån för att köpa bil och den tappar i värde så snart man kör ut från bilhandlarn. Tiden med barnen däremotappar ej i värde, den får du aldrig igen. Min man och jag har delat lika, detta trots att han är egenföretagare och riskerade att förlora verksamhet. Man hör ofta det som ett argument, mannen är egenföretagare och kan absolut ej vara hemma: jo menar jag, det handlar om hur man väljer att prioritera. OBS OBS OBS, ingen värdering i hur ni gör, ni följer ju bara gällande regelverk. Men jag tror och hoppas att vi inom en snar framtid kommer få se en individualiserad föräldraförsäkring, det vill flera partier."
 
En annan kommentar:
 
"Hoppas inte. I det fall där ena parten inte vill vara hemma en längre tid så blir det barnen som blir lidande som måste börja på förskolan för tidigt. I min mening är det för tidigt för de flesta barn att börja när de redan är ett. Vissa har inte börjat gå, äta själv etc. Tycker vi ska vara stolta över det föräldraförsäkring vi har idag som ger oss möjlighet att vara hemma länge med våra barn och litar på att vi själva kan disponera den. Bättre att våra barn blir trygga medborgare."
 
 
Sen lyfte en annan läsare en annan synvinkel:
"Det finns en annan aspekt av det hela också. Visst att båda föräldrar har "rätt" till samma tid med sitt barn. Men många glömmer bort att själva graviditeten ju inte är det minsta jämställd. För mig (innan jag blev gravid) var det förut en självklarhet att båda skulle dela lika, men nu efter en extremt besvärlig graviditet tänker jag inte så. Efter en halv graviditet av illamående och nu en extrem foglossning och ryggproblem inser jag att jag kommer behöva tid att återhämta mig själv fysiskt (och psykiskt). Det kommer inte räcka med 6 månaders föräldraledighet för mig helt enkelt, därför väljer vi som familj att dela upp det på ett annat sätt."
 
En till:
 
"Jag TYCKER det är lika ok när mamman inte vill va hemma med sitt barn, men jag är medveten om att det sticker i ögonen på folk. Se bara på Camilla Läckberg som varit otroligt öppen med att hon tycker pyttis-bebis-tiden är rätt trist, JÄVLAR va mycket skit hon fått fr det, helt sjukt! Läsare som skrivit rakt ut att hon inte borde skaffat barn osv. Herregud, så länge ungen är nöjd är ju allt bra."
 
 
 
 Jag tycker det är spännande att folk tycker och tänker oilka och jag förespråkar ju som sagt att alla måste få göra det som passar just dem bäst. Det jag gillade i första kommentaren, även om jag själv inte håller med om att lagstadga dela lika är just att man faktiskt kan lösa det ändå om man vill - att om det blir 50/50 så betyder inte det att man måste göra så, man kan också gå hemma utan lön och föräldrarledighet och det är ju en intressant tanke - att man kan ändå göra som man vill, men å andra sidan tänker jag på hur sjuuuukt mycket skatt jag betalat genom mitt liv och hur sjukt mycket skatt min man betalat genom sitt liv - att vi då inte skulle få lov att föräldrarledigheten så att vi får lika mycket föräldrarpeng som alla andra bara för att vi skulle tvingas till 50/50 och kanske inte maxa alla hans dagar isf. DET tycker jag nog ändå känns skevt. 
 
Sen är det ju en sista del i ämnet som ingen lyft och det är det här med att man tror att mammor och pappor har olika roller för barnet biologiskt och hur man tänker runt det - att mammans och barnets anknytning är stark och att mamman oftar blir  huvudbasperson under första 1-2 åren rent biologiskt. Jag kan inte så mycket om ämnet men Louise Hallin i podden barnvagnspromenader lyfter ju detta rätt ofta också och den synvinkeln får folk att gå i taket i Sverige där fokus är på jämnställdhet framför det biologiskt bästa för barnet. (Biologiskt är nog fel ord, som sagt är inte så insatt i denna delen men den är intressant att ta med i diskussionen tycker jag.) I podden för några veckor sedan lyfte hon att det vore toppen om pappor kunde vara hemma när barnet är 2-3 år, då hade barnet och pappan fått ut maximalt av det. Spännande tanke...
 
Hur tänker ni? Och innan ni kommenterar vill jag påminna om att här brukar vi försöka lyfta just hur man själv tänker och resonerar och undviker att klanka ner på andra eller säga vem som har rätt och fel. Det är intressant att föra diskussion med öppenhet och respekt för varandra tycker jag - ska vi testa?