Omtumlande möte

Ni är fler och fler som vågar komma fram och hälsa och berätta att ni läser bloggen och jag blir lika glad och rörd varje gång för ni betyder otroligt mycket för mig ska ni veta. Jag är så tacksam för att ni läser, kommenterar, peppar och stöttar såväl mig som varandra. Vi är ett coolt gäng här inne på Ungafrukajson tycker jag!
 
Och idag fick jag vara med om ett extra omtumlande möte när en superhjältinna till kvinna om fram och sa hej och ville ge mig lite extra pepp och stöd då hon läst bloggen och sjläv har inte bara ett utan TVÅ IVF-barn. Wow, jag passade på att fråga ut henne om allt kring kampen om ett syykon och de hade verkligen haft det tufft men nu stod hon där med sitt andra urgulliga barn och såg ut som en superhjältinna. Så stark och modig. (Jag skriver inte ut något namn för jag glömde fråga om jag fick skriva något om hennes resa så jag utelämnar alla detaljer men jag blev verkligen helt knockad! Tack för att duk kom fram!)
 
Jag såg en mantel och en superhjältinneögonmask på kvinnan jag mötte idag!
 
 
Efteråt var jag först upprymd och glad över peppen men sen kom en liten chock och sorg över mig för jag hade så innerligt tänkt att när vi väl tänkte försöka ge oss på kampen om ett syskon så hade jag hoppats på att det inte var riktigt lika jobbigt denna gången. Jag har mest fokuserat på att bygga upp mig stark fysiskt, att försöka få in bra rutiner med Charles och med en förhoppning om att han ska börja sova lite schysstare snart för innan dess går det ju absolut inte. Och så har jag kikat på luckor i arbestschemat för att vilja och orka satsa - så är det ju när man är egenföretagare. Jag räknar ju med att må kass fysiskt och då kan jag inte vara fullbokad med jobb så 2017 satsar jag all in på jobbet.
 
Hur som, nu inser jag ju att SJÄLVKLART är det nästintill ännu tuffare att ge sig in i kampen omgång två. För första gången visste vi inte vad vi skulle få, vi visste inte vem som väntade på oss på andra sidan av kampen och vi var ju varken bebismänniskor eller hade haft någon slags längtan av en graviditet eller föräldrarledighet på det sättet. Vi ville ha en FAMILJ och båda hade en 2-3 åring som målbild men var lite rädda (och nästan anti) inför bebistiden och preppade oss mest med att det fick vi ta oss igenom om vi väl lyckades. Och tack och lov var ju bebistiden så mycket bättre än jag hade hoppats på men herregud vad vi älskar att vara föräldrar nu när Charles blivit så här pass stor. (Vi älskade honom från dag ett som ni säkert förstår - alltid svårt att skriva om detta utan att någon säger "men varförs kaffade ni barn om ni inte ville ha en bebis" men jag tror och hoppas att ni förstår vad jag menar.)
 
Foto Dayfotografi
 
 
Men. Nästa gång - då drömmer vi ju på riktigt om det där barnet, den där bebisen och det där syskonet till Charles. Nästa gång vet man ju hur förlossnigen är och hur det är att möta sitt barn för första gången. Hur det är att lära känna en ny liten person och hur det är att utvecklas med den. Nästa gång förstår vi ju att vi kämpar för en liten människa på ett helt annat sätt och nästa gång vill vi nog 1000 gånger mer vilket gör att varje misslyckande, bloddroppe och kramp kommer vara 10000 gånger värre. Fy fan, jag har inte tänkt så. Jag har tänkt att man kommer kunna köra på men ignorera lite vad man håller på med eftersom man är så tacksam för det barn man redan har - men det barnet har ju ingenting med nästa barn man drömmer om att göra. Det är två olika individer, två olika längtan och två helt olika saker förstår jag nu. Jag går ju på p-piller så jag har ingen mens men den dagen det är dags inser jag att jag kommer gråta floder vid varje mens - det där röda blodet som är som ett hån av misslyckanden.
 
Så nu inser jag att jag måste bygga mig stark inte bara fysiskt och inte bara bygga en stark familj med C utan jag måste verkligen bygga mig riktigt stark psykist. Och det vet jagi nte ens hur jag ska kunna göra. Tur att det är långt kvar tills det är dags.
 
 
Nu ska jag torka tårarna och pussa på min lilla älskling. Världens finaste lilla älskling.
 
 

Svar om IVF och kejsarsnitt

  

Jag såg att några bloggkollegor länkat till det här fina och öppna inlägget från Caroline som försökt bli gravid i två år men inte lyckats än och kom att tänka på fler av era frågor kring IVF. Vill ni höra lite mer om vår historia från ofrivilligt barnlöshet till vår lilla Charles så kan ni t ex lyssna på Tvillingpodden här eller läsa den här artikeln som ligger uppe på mama nu.

 Foto privat

 

 Nu till era frågor, fler frågor och svar hittar ni här.

"Så fint att du delar med dig av din historia, tack! Läser din blogg dagligen och du skänker verkligen hopp om att allt kan bli bra i slutändan för oss som kämpar på med IVF resor. Jag själv är inne på IVF4 och har äntligen ett litet pyre i magen, går in i vecka 13 om några dagar. Vågar ännu inte hoppas, inte tro. Då vi blivit gravida 2ggr innan på våra IVF försök men tyvärr fått missfall. När vågade du/ni att tro på att graviditeten skulle gå vägen? Tack igen för att du delar med dig av din resa. Kram"

Åh GRATTIS!!!! Förstår att det känns svårt att våga hoppas, framförallt med tidigare missfall - jag har aldrig haft missfall men det är en enorm skräck när man äntligen lyckats såklart. Jag håller tummarna för att allt går som ni önskar denna gången!! Heja er som kämpat! I vårt fall så vågade jag tro på det relativt snabbt, men det hade nog att göra med att vi inte hade några missfall eller misslyckade insättningar som sagt... Något i mig sa hela graviditeten att Charles (eller Mr Mini som han kallades då) mådde bra så jag var nästintill aldrig orolig över honom vilket nog är rätt ovanligt? Därmeot så har jag ju fortfarande svårt att förstår att han är mi att behålla fastän han är över 1 år nu.  Stor kram! 

 

 Foto Dayfotografi

 

 

"Vi har percis börjat med att försöka på egen hand än så länge - dock har jag pcos, så det lär bli ett tag tills vi lyckas. Jag blir så ledsen av alla glada par och gravidmagar. Dessutom blev min chef gravid men gjorde abort. Hur orättvis är livet...?"

 Åh det där försökte jag akta mig för att tänka även om jag vet att det är SKITSVÅRT. Någon annans gravidmage har ju egentligen ingenting med min längtan efter barn att göra - jag försökte alltid vara glad för alla andras skull och tänka att det är ju en fantastisk gåva de fått och vad härligt det måste vara för dem att ha lyckats och vara så glada. Ibland blev jag ledsen när jag gick promenade och det kändes som ALLA var gravida eller gick med vagn utom jag - lite IN YOUR FACE hela tiden men jag försökte låta det vara tankar som bara kom och gick förbi mig - inget jag ville bära med mig hem och gräva ner mig med liksom - bättre att fokusera energin på att vi skulle försöka lyckas än att vara bitter på att andra lyckats - så försöker jag tänka med hela livet. Om någon får göra något som jag drömmer kariärrsmässigt exempelvis så försöker jag inspireras.

 

Hur som - det där med abort är skitjobbigt är man själv försöker. Återigen försökte jag tänka att det inte har med mig att göra men det hände en grej under tiden vi var ofrivilligt barnlösa som var jobbigt att lyckas tänka så där positivt av. Det var sommar och jag körde mina kampanjer som vanlit där jag hade ett gäng anställda och en dag ringde en tjej och sa att hon var gravid och behövde få ledigt för att åka och göra abort. Samtidigt hade vi återigen fått min mens och blodet är som ett ritkigt taskisgt IN YOUR FACE faktum att man misslyckats. Man blöder liksom fysiskt och psykist då. När samtalet kom och jag skulle vara hennes bollplank och stöd för den där aborten så gick min autopilot på som chef och gjorde allt man ska men efteråt gick runt hörnan och satte mig på en sten och bara bröt ihop. Jag grät och grät, jag var på plats och jobbade själv med ett av teamen och jag var tvungen att ringa hem till Rickard och försöka få lite stöd och kärlek för ingen av mina anställda visste såklart vad vi gick igenom. Det var fruktansvärt tungt att försöka balansera.

Även idag när jag lyckats och faktiskt har ett barn - vårt fina lilla barn - så sticker det till i mig när någon säger att de ska göra abort. Inte för att jag inte tycker att de ska göra det - jag tycker tvärtom VERKLIGEN man ska göra det om barnet inte är önskat såklart. Men att försöka stötta någon igenom det när man själv samtidigt lever med rädslan för att aldrig kunna bli gravid krockar lite.

Det blev ett långt svar och kanske lite rörigt men det jag ville komma till var - försök att skilja på andra och dig själv, det har inget med varandra att göra egentligen. Lycka till!!!

 En body jag klämde på från Livly innan Charles fanns men som jag aldrig vågade köpa...

 

 

"Tog en lång promenad och lyssnade på avsnittet i eftermiddags - TACK för att du delar med dig ❤️ Har själv endometrios och vi tänkte börja försöka skaffa barn om ca två år. Vi är precis som ni var, det här med barn är långt borta just nu.. Jag undrar dock vad du fick för behandling den dess att du fick diagnosen tills dess att ni valde att börja försöka? Jag funderar också på hur relationen mellan dig och Richard påverkats av er resa? För mig, som är drabbad rent fysiskt, är ju endometriosen betydligt mer verklig och problematisk än för min sambo som bara säger "det löser sig". Då blir jag tokig - det är inte han som behöver dras med skiten...."

Jag har främst gått på p-piller där man hoppar över mensen samt tagit t ex Naproxen som smärtsitllande när det krisat fram tills vi började försöka bli gravida. Så jag fick inte speciellt mycket behandlingar innan tyvärr. Vår relation har blivit starkare än någonsin av vår gemensama resa - vi såg allt som ett gemensamt projekt och Rickard var otroligt närvarande i behandlingen och läkarbesöken. Vi pratade mycket om hur det skulle bli med allt och att även om det blir jag som fysiskt går igenom det mesta så försökte vi se till att båda var pålästa om allt och la upp planer för hur Rickard kunde hjälpa, peppa, stötta och avlasta. Vi teama upp oss.

Den där meningen "det löser sig" förstår jag att du blir tokig av och det ÄR mycket värre för kvinnan som är drabbad såklart -det borde han ha respekt för. Heja dig som kämpar!

 

 

 

"Glömmer man den kämpiga IVF-tiden, när man äntligen får ett barn? Eller finns den alltid kvar att bära? Jag undrar också hur ni gjorde med familj och vänner - visste alla? När berättade ni och hur kändes det? Jag vill att folk ska veta så att de slutar komma med dumma kommentarer, men samtidigt så orkar jag inte prata om det, och känner att det är privat. Behöver stöd, men samtidigt upplever jag att folk inte förstår hur jobbigt det är att vara ofrivilligt barnlös, inte på riktigt."

 

Nej jag bär den med mig och tror alltid jag kommer bära med mig den - dels för att jag bär sorgen som var när det inte gick och smärtorna som jag fick utsätta mig själv för längst vägen - men framförallt för att jag blir evigt tacksam varje dag jag tittar på min son att det faktiskt gick till slut. Och sen bär jag med mig det eftersom jag känner styrkan i mig och min man som team som fajtade oss framåt tillsammans.

 

Vi berättade för våra föräldrar när vi skulle påbörja en ofrivillgit barnlöshet utredning, då hade vi ju försökt själva ett tag. Sen berättade vi för våra syskon så småningom också att vi skulle påbörja IVF så att de skulle ha förståelse för vår situation - att vi kanske inte kunde vara med på grejer eller att jag kanske skulle vara lite frånvarande osv. Efter första försöket så berättade vi för de allra närmsta vännerna också. Jag tyckte det kändes skönt att berätta, skönare för varje gång. Att de visste gjorde att jag kunde leva ärligt och få pepp och stöd. Men att berätta eller inte är ju så otroligt olika - jag är en väldigt ärlig person med mina nära omkring mig så jag berättar ofta privata grejer direkt. Det är inge biggie för mig - känner du att det är privat och att du inte vill prata om det så göra inte det - välj en mening som du alltid säger när folk hasplar ur sig sina dumma, idiotiska kommentarer. T ex "jo men barn kommer inte på beställning tyvärr, det vore en dröm att få bli mamma en dag". PUNKT.  Tänker på dig, det ÄR fruktansvärt att leva i ofrivillig barnlöshet och nej, folk som inte upplevt det själva kan aldrig förstå hur otroligt ont det gör i en varje dag. STYRKEKRAM!

 

 

 

 

 

 

Home sweet home

Ahhh hemma i vår lägenhet i Stockholm igen och mammaledig själv med Charles ett par dagar.

Vi körde upp igårkväll och Charles var vaken heeeela bilresan och somnade inte förrän vi var hemma vid tio. Jag förstår inte hur han orkar, haha. Men när vi gled in i Stockholm i kvällssolen blev jag faktiskt tårögd för jag insåg att det kändes verkligen som HEMMA. Så många år jag kände mig ensam i denna stora staden, så många år jag bara längtade till mina vänner i Skåne, så många år jag inte kände att jag hade några egna vänner här och satt ensam hemma och undrade vad jag gjorde här.

Sen bestämde jag mig för att JAG behövde anstränga mig för att trivas med mig själv, trivas i mitt liv oavsett var jag bodde och försöka se på det här med vänner annorlunda. Bryta mina egna ramar och bilder av hur vänskap och förhållande ska se ut. (Min bild var att det skulle vara exakt så som mina föräldrar haft det - man behåller sina vänner för högstadiet, man umgås i par och har ett gäng som man firar midsommar, nyår och semesterkvällar med och allra helst gillar man ett par lite extra så man reser mes dem både sommar och vinter. Och deras barn är exakt lika gamla som ens egna såklart så man kan vara mammalediga ihop... Det låter som en dröm för jag älskade att växa upp i den miljön.) Men sen lärde jag mig att JAG bygger min egen historia och att jag måste försöka hitta min egen botten, mina egna drömmar och tillsammans med Rickard skapa vår vardag, vår vänskapskrets och nu vår familj med våra egna traditioner.

Jag tycker det är svårt att veta vad jag själv verkligen vill, jag tränar fortfarande varje dag på att känna efter och ta beslut helt efter vad som passar mig eller vår familj istället för att lyfta in alla andras åsikt precis hela tiden. Det är svårt men det går att öva upp.

Hur som helst, jag inser att jag trivs här i Stockholm, jag trivs i vår lägenhet, i vårt område, med våra vänner och med syrran som granne. Det var här vi förlovade oss, bodde när vi gifte oss, skapade Charles på IVF-kliniken och dervar här han föddes och bodde sitt första år. Livet här är underbart, det är bara grannarna som jag hör varje steg av som jag inte uppskattar i mitt liv men det kan jag leva med ett tag till, Skåne får vänta för detta är vårt hem nu.

Alicia Swedenborg fångade oss med Charles i magen mitt i Stockholm city på Kungsgatan. Ett fint minne.