Seperationen från sitt barn

ÄNTLIGEN ska jag få gå och hämta min lilla älskling igen, idag har det varit riktigt tufft och jag har känt mig lite ledsen och saknat Charles konstant under dagen. Det är ju speciellt att gå runt hemma utan honom helt plötsligt, det är så annorlunda och känns såklart konstigt. Och lite fel. Fastän jag vet att han har det superkul!
 
Lämningen imorse blev med tårar, när vi kom in på förskolan sa pedagogerna att vi skulle gå ganska direkt och jag märkte på C att han var extra nära mig, ville inte släppa min famn och helst bli buren lite till och från så min magkänsla sa att jag borde stanna lite längre. Jag frågade efter 5 minuter när de andra föräldrarna hade gått om man stannade lite längre när man märkte av att han var lite mer på mig idag än i slutet av förra veckan för att tanka på honom men de sa nej, man går ändå. Så här i efterhand ångrar jag faktiskt att jag inte stod på mig och sa "fast jag stannar nog gärna 10 minuter extra så han verkligen får släppa mig själv, det är bara 6e dagen" men jag tog dem på orden och reste mig upp efter någon minut och sa hejdå till C som såklart blev superledsen. ALLA har förklarat för mig vikten att gå när man väl sagt hejdå även om de blir ledsna och jag förstår den logiken så jag vinkade när jag stängde dörren och sedan satte jag mig på andra sidan och grät på bänken en stund. För det kändes lite fel, inte att gå när han blev ledsen utan att gå när min magkänsla sa att jag skulle krävt att få stanna lite till. Jag är säker på att pedagogerna som verkar JÄTTEBRA inte hade sagt emot mig.
 
 
 
När jag hade torkat tårarna och hört att han inte grät på en liten stund gick jag och man kan tjuvkika diskret in i fönstret när man går hemåt så då såg jag att han var glad och lekte med såpbubblorna med alla andra barnen och en av pedagogerna gjorde tummen upp i fönstret. Det var skönt men jag grät ändå hela vägen hem, mest för att jag hade gått emot min magkänsla tror jag. Och för att C var vaken och jätteledsen inatt så både han och jag var nog lite trötta imorse. Han kändes så liten och ledsen inatt - och så skulle han ju sova på förskolan för första gången idag ovanpå allt. Phu.
 
 Jag ringde faktiskt förskolan efter att jag visste att de hade haft sin fruktstund för att prata lite med dem om hur de skulle göra med C vid sovpasset, man lägger ju inte direkt ner honom i vagnen i fällt läge och drar över sufletten - då får han total panik eftersom han avskytt vagnen så länge i sitt liv. Han somnar alltid sittandes i det rakaste läget av vagnen och man kan varken fälla till lite mer liggande eller dra ner sufletten innan dess att han somnat och tack och lov hade pedagogen jag pratat med hört lite av mig innan och lyssnat in och hade en superbra plan på hur hon skulle möta upp C. Hon sa att om han inte vill vara i vagnen får han vara i hennes famn medan hon nattar de andra, det kändes skönt. Efter det samtalet kändes det lite bättre även om jag märker att jag är känslosam kring seperationen mellan mig och superC idag.
 
Man pratar bara om hur barnen ska klara seperationen men fasiken, det är skittufft för mig som mamma också. Jag måste också vänja mig vid och tränas in i vår nya vardag, en vardag där jag ska vara utan honom ett par timmar varje dag och det är ovant och hjärtat känns halvt helt plötsligt. Jag ska vara extra mjuk och snäll mot mig själv denna veckan, det ÄR ju fortfarande inskolningsvecka så jag ska bara jobba lite och fösöka dra igång allt lungt. Och äta choklad - massor av choklad!
 
 
 

När pasta är roligare än bilar

Charles kan helt gå in i leken med något som ska flyttas mellan olika burkar, idag var det pasta som skulle packas i och ur olika skålar och burkar. Lilla gullunge!



Barn som sitter med fötterna i kors är väl något av det gulligaste som finns va? Just nu har vi dansparty istället däremot. Dagen hade gått jättebra på förskolan, han hade knappt ätit något varken igår idag (lingonen gick ner iaf) men det brukar lösa sig så småningom har jag hört så jag stressar inte upp mig över det. Vi kan ju fylla på energiförrådet lite extra på eftermiddagarna för tillfället.


Imorgon ska vi bara vara med precis i början och lämna efter ungefär en halvtimme och komma tillbaka vid tolv. (Om de inte ringer dit oss alltså.) Jag har ju inte sagt hejdå till superC på förskolan än så jag är bereddd på att det kan bli tufft men att jag ska vara stark, avslappnad och modig när jag säger hejdå. Inte tveka. (om det känns rätt i magen att gå alltså, annars stannar jag såklart men han verkar verkligen trivas och känna igen sig!). 

Hur går det för er andra som skolar in?? Sååå nyfiken. Vad skönt att höra förresten att flera har supermammiga barn. Det är tufft för båda parterna när det bara är en som gäller, jag hoppas att senaste dygnet, nästa helg och att superC börjat på förskolan lan hjälpa oss på traven lite!


Julpyssel på stranden

Just nu stiter jag vid granen och jobbar med en julskinksmacka till lunch och Charles sovande i vagnen utanför dörren. (Vi har tränat enormt på det här med att sova i vagn sedan vi fick veta att de ska göra det på förskolan och det går superbra - heja Charles!!) Jag försöker småjobba utan att känna stress under dagarna nu för jag vill njuta hela vägen fram till julafton och inte dyka in i firandet med andan i halsen. Då jobbar jag hellre en heldag i mellandagarna!
 
Hur som, idag skickas mitt första kapitel in till bokförlaget - hurraaaa!!! Så himla spännande att få invänta feedback på den. Annars är det en lugn dag, jag och Charles var nere på stranden på utflykt i förmiddags och plockade mossa, kottar och grenar för attt göra lite julpyssel i form av egna julkulor. Det var både mysigt och blev himla fint tyckte vi båda två!
 
 
Nu kan jag inte riktigt bestämma mig för var det ska hänga dock, slängde upp några i fönstret och min favorit (mossbollen) ovanför köksön. Får klura lite innan jag placerar dem rätt tror jag men jag gillar verkligen dem, så smart idé med genomskinliga kulor ju!
 
 
Så fort Charles har vaknat ska han få äta lite lunch och sedan ska vi testa ta busesn till Malmö och tåget hem till mamma och pappa lite spontant. Eller mamma, syrran och Donna ska jag säga (pappa jobbar i Stockholm idag). Vi kom på igår att det vore mysigt att se Bachelorfinalen tillsammans ikväll så jag och Charles sover över där eftersom jag ändå ska fixa håret och mamma passa C imorgonbitti. Och Rickard får en ostörd natts sömn till vilket är den bästa julklappen jag kunde honom. Så god jul babe!
 
Lite läskigt är det ändå att få till bussresorna (2st) och tåget och med vagnen och Charles själv men vi känner oss laddade för utmaningen och redo för äventyret.  Och jag har med ekologiska russin som muta såklart, haha. Bästa esset i rockärmen!
 
 
Ha en fin tisdag!!